Våga våga våga

publicerat i Stardazzel, Tankar, Tullinge;
Hellu folket!
 
Att våga släppa in människor nära är något jag jobbar på, på daglig basis faktiskt!
Jag vet ärligt inte hur jag ska vara, vad jag ska prata om eller ens i vilken ton jag ska prata?!
Känns knstigt som 31åring att inte veta hur man pratar med ändra människor och om vad man ska prata om..
 
Och nu ska jag våga något som jag inte riktigt vågat berätta tidigare.. Har skrivit ned det i en riktig dagbok - ni vet en sånn som man gömmer under kudden, dagbok - bara för att få ur mig det så det inte ligger och gror i hjärnan. 
För jag fungerar lite så att när det väl har skrivits ned så försvinner det från huvudet. Jag slipper "bära" på det.
 
Någonstans i mellanstadiet blev jag den som klasskamraterna gjorde narr av, prata runt och om men sällan med. Jag blev den som alltid fick konstiga namn (som sårade) när man lekte "dunken"(?) där man skulle fånga en tennisboll som kastades upp i luften och tog man lyra så fick man "döpa" om en annan som var med.. Jag var den som blev vald sist i gympan, i grupparbeten, lämnades ensam på gården eller i kapprummet. Blev utfryst och fick aldrig riktigt känna mig välkommen i klassen. I sexan när man fick spräkval så slogs man ihop med dem andra skolorna i närheten och där träffade jag en tjej som jag klickade med, vi hade roligt, skrattade åt samma saker och kunde prata om allt.. Umgick med henne när jag fick för mamma och pappa. Hon visade mig vad stringtrosor var för något och efter det så började jag använda dem och blev då mobbad ännu mer av tjejerna i min klass då dem inte alls hade börjat med det och inte förstod grejen. 
 
Jag började faktiskt röka där i sexan mot slutet och när vi väl började i Falkberg så blev jag en av dem "tuffa" tjejerna då jag började säga ifrån och började umgås med andra än dem som kom från min klass... Gjorde många dumma saker under perioden sjuan-nian men inget jag direkt ångrar!!
Bästa kommentaren från en av mina tidigare klasskompisar när dem fick reda på att jag både drack och rökte var "Vi trodde du var pappas ängel" 
Där och då släppte jag taget om mina plågoandar och började "leva" träffade nya vänner och fick nya problem och bråk men jag känner mig starkare för att ha gått igenom detta helvete som jag tyckte att det var. 
 
I nian så satt vi någrra stycken ifrån min klass och några var från låg/mellanstaieklassen och där fick jag min revanch då en av dem värsta plågoandarna säger rakt ut till mig och framför dem andra "Förlåt för allt jag/vi gjorde mot dig. Så dåligt jag har mått över det kan jag inte ens föreställa mig hur dåligt du mått" 
 
 
 
Har ni frågor så fråga på, så svarar ja så gott jag kan!
 

Kommentera inlägget här :